Skruvhornsgeten, vars latinska namn är Capra falconeri, hittar man i nordöstra Afghanistan, norra Pakistan, Kashmir, södra Tadzjikistan och södra Uzbekistan. Sitt namn har geten fått efter sina karakteristiska horn, som växer i en skruvad spiral. Hornen står tätt ihop på getens huvud, men växer rakt utåt i en V-form. Bockarnas horn kan bli så långa som 160 centimeter, medan honornas normalt bara blir runt 25 centimeter långa. Artens latinska namn, falconeri, kommer från den skotska paleontologen och botanikern Hugh Falconer.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Skruvhornsgeten är en av de få getarter som människan inte har domesticerat, utan som fortfarande lever i vilt tillstånd. Vissa exemplar av geten bevaras dock på djurparker runt om i världen, till exempel på Los Angeles Zoo. En del av att sköta djur i fångenskap som besökare till djurparker kanske inte alltid tänker på är att ta hand om deras avföring. För människor är detta en okomplicerad process, eftersom vi bara spolar, och många till och med lär sina husdjur (vanligtvis katter) att använda toalettstolar, för att göra det bekvämt för sig. Att hantera och städa upp avföring är med andra ord något man måste vara beredd på om man vill sköta skruvhornsgetter eller andra djur.
Skruvhornsgeten är mer robust och kraftig än många andra getarter, och har korta lemmar och breda hovar. Pälsen på geten är oftast grå, men kan dra något åt rött. Bockarna har också mörk päls på halsen i form av ett skägg. Under vintern blir färgen på getens päls blekare och längre.
Skruvhornsgeten är starkt hotad i världen, vilket framförallt beror på att människan genom historien har jagat geten för att dess huvud med sina speciella horn har varit en eftertraktad trofé. Särskilt i det brittiska Indien ansågs skruvhornsgetter vara bland det finaste man kunde fälla, eftersom getterna lever i så svårtillgängliga, bergiga och ofta farliga områden. I vissa fall har geten också jagats för sitt kött och för sin päls. Den globala uppskattningen av hur många vuxna skruvhornsgetter som idag finns i världen är runt 2 500, vilket betyder att arten lider risk att utrotas helt om inga åtgärder vidtas för att bevara den. Som tur är har man dock gjort det, och bland annat skapat två reservat i Tadzjikistan.
