Vildgetens latinska namn är Capra aegagrus. Arten är stamformen till vår tamget, som finns i många delar av världen. Vildgeten började sannolikt domesticeras av människan mycket tidigt; det finns bekräftade källor som anger att människan hade tamgetter redan år 6000 f. Kr., och vissa arkeologiska fynd från Iran visar att geten domesticerades så tidigt som år 8000 eller till och med 10 000 f. Kr. Från Asien, där vildgeten lever idag och varifrån alla tamgetter har sitt ursprung, togs sedan tamgeten till de andra världsdelarna där den finns idag.
Vildgeten är kraftigare än våra tamgetter – den har en robust kropp med starka ben och breda hovar. Båda könen har horn hos vildgetterna, men hanarnas är markant större, och kan bli upp till 1,3 meter långa. De böjer sig bakåt som en sabel från getens huvud. Honornas horn är jämförelsevis små, mellan 20 och 30 centimeter långa, och tunnare än hanarnas.
Vildgetens bestånd i världen listas idag som sårbart, och från artens ursprungliga utbredningsområde, som sträckte sig över större delar av västra Asien (från Anatolien till Afghanistan och Pakistan), finns den nu endast i några få områden i samma världsdel. Det beror dels på att den trängs undan av boskapsdjur, som tamgeten, och dels på att man jagar vildgeten för dess kött. För att bevara vildgeten bör man därför inte bedriva jakt på arten. Om man vill ägna sig åt jakt på andra djur, som har ett starkt bestånd i världen, måste man först se till att vara rätt utrustad för det klimat och de omständigheter som råder. Du hittar all utrustning du behöver för jakt på Huntyardberras.com.
Vildgetter är liksom sina tama kusiner växtätare, och livnär sig på en föda bestående av gräs, örter och andra växter. De letar efter föda i gryningen och sent på eftermiddagen, och vilar under de varma timmarna på dagen. I mycket varma regioner är vildgeten ett nattaktivt djur, som vilar under hela dagen. Getterna bildar flockar om mellan 5 och 25 individer, uppdelade efter kön. Honorna lever i en flock tillsammans med andra honor och sina ungar, medan hanarna bildar mindre flockar med en utpräglad hierarki. Vid parningstid uppsöker hanflockarna honflockarna. Förhoppningsvis kan getternas egen fortplantningscykel leda till att artens bestånd kan återhämta sig, om jägare lämnar vildgetterna i fred.
